Blond!bunny

I väntans tider!

Publicerad 2018-07-06 02:13:36 i Vi blir tre,

Så, när var det jag gjorde en uppdatering här senast?
Hursomhelst, det var alldeles för länge sedan.
Det har hänt mängder sedan sist, men den allra största nyheten i mitt och makens liv är ju såklart att vi ska bli föräldrar!
 
Vår dotter är beräknad att se dagens ljus 10/11.
Det känns så otroligt spännande, roligt och skrämmande på samma gång!
Livet kommer för all framtid att förändras och vardagen vi känner till idag, kommer att vara som bortblåst!
 
Det första inköpet blev barnvagn med sitt och liggdel och ett babyskydd.
Allt från samma serie, för att kunna använda vagnsdelen för babyskyddet också.
Jag har dett andra föräldrar bära sina små i sina babyskydd, men jag tycker nog faktiskt att det kommer bli alldeles för tungt att bära på oavsett sträcka.
 
För ungefär två veckor sedan blev den en shoppingtur till Ikea.
Jag tycker nog allt att vi måttade ganska bra på utrymmet vi hade att röra oss med i kofferten.
 
 
Jag hade bestämt mig för an vägglampa som såg ut som ett moln, men maken satte sig på tvären och bestämde en "flickig" färg.
 
I veckan fick vi hem en kista som vi beställde på nätet.
Och faktum är, att efter att ha sett maken sätta ihop skötbord, spjälsäng, en halv byrå, (mitt tålamod är inte det bästa för tillfället, så han fick ta över) och den här kistan har jag sett en fruktansvärt tålmodig möbelsida av honom!
Han muttrade inte en enda gång.
Och då pratar vi om en man som för ungefär 14 år sedan spikade in skruvarna i en byrå!
Den höll, i några år.
 
Kistan var bra mycket mindre än vad vi trodde, vi läste inte så noga på måtten på hemsidan, men men, rummet är inte så stort, så den duger till att förvara leksaker i i några år.
 

Tidigare har jag bara hört att man kan bli förstoppad under graviditeten och att man kan få illamående på morgonen.
Detta stämmer inte riktigt...
 
Min graviditet så här långt, ( V 22, 05:e kalendermånaden, graviditetsmånad 6) har varit både upp och ner.
 
I början mådde jag så fruktansvärt dåligt!
Jag mådde illa 24/7, (ungefär V 8-11) ville varken äta eller dricka.
Jag ville bara sova och inte träffa en enda mänsklig själ, utom min man.
Vi försökte med allt.
Att äta kex och dricka vatten innan jag steg upp ur sängen.
Småäta HELA TIDEN, kex, smörgåsar, frukt, mandel...
Äta stark mat, inte stark mat.
Salt mat, inte salt mat.
Dricka vanligt vatten, dricka kolsyrat vatten.
Livet kändes verkligen för jävligt och jag undrade i ärlighetens namn om detta verkligen var värt det, även om det absolut inte fanns på kartan att genomföra en abort.
 
Jag var sur och krängd gentemot min man i flera veckor.
Och jag har fortfarande dåligt samvete för det!
Han tröstade mig när jag var ledsen, vilken tid det än var på dygnet, lyssnade när jag behövde ventilera, höll mitt hår när jag satt  vid spannen eller framför toastolen...
 
Den perioden tog slut under en natt, bokstavligen!
Jag satt på jobbet och jag kände hur illamåendet sakta men säkert gav sig av!
Då börjde jag nojja över missfall...
Men så var det alltså inte.
 
Jag fick tillbaka min aptit, humöret blev bättre.
Däremot gick illamåendet över i klökningar.
Rejäla klökningar (spydde inte, som tur var) som kom utan någon som helst förvarning.
Flera gånger per dag/natt.
Det fanns inget samband med klökningar och något jag gjorde, vilket gjorde det jättejobbigt.
Klökningarna är numera ytterst sällsynta, knappt en om dagen.
 
Klökningarna har övergått till sura uppstötningar och halsbränna.
Men där vet man ju att det finns hjälp att få, så jag gick till apoteket och köpte tabletter mot det och dom hjälper, när jag kommer ihåg att ta dom.
 
Sen har vi ju magproblemen...
Där finns också hjälp att få, Laktulos har jag tagit till och salva, tro mig, salvan har blivit ovärdelig.
Dessvärre, så har jag fått börja äta järntabletter och vad gör järntabletter?
Jo dom kan orsaka förstoppning.
Så, ja, jag har helt enkelt fått öka dosen av Laktulos.
Så, sitta och gå är lite, obekvämt om man säger så.
Kanske en aning för mycket information just nu, men så är det.
 
I vecka 19, (tror jag att det var) när vi var på ultraljud, så säger barnmorskan "Oj som det sparkar" och då ser jag att det som pågår i min mage, har varit vår dotter jag har känt i kanske en veckas tid.
Det var alltså inte gaser i magen, som jag har mängder av just nu, utan det var hon, som rörde sig.
Numera är det inte ovanligt med ravepartyn i magen några gånger per dag.
Det känns både konstigt och häftigt.
 
Jag vet, jag skriver kanske endel negativt om graviditeten, men det är ingen dans på rosor, jag lovar.
 
Sen jag började med järntabletterna så är jag inte lika trött.
Visst, jag är trött hela tiden, men inte som för ett par tre vackor sen.
Humöret är ju mycket bättre, även om jag märker själv att jag kan vara väldigt otrevlig mot Anders.
 
Men i ärlighetens namn, så är ju han defenitivt inte oskyldig till att jag är i det tillståndet som jag är i.
Men vi kunde inte ha varit lyckligare och det känns som om vi går en ljus framtid till mötes!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Carro

Jag heter Carolina och bor med min make och vår hund Elvis och vår katt Kåda i ett hus på landet i Sölvesborg.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela