Blond!bunny

Jag hade tänkt att jag skulle gallra endel i växthuset idag då sallad mm formligen har exploderat!
Det är såklart jätteroligt att det går så bra som det gör.
Häromdagen hittade jag de första tomaterna på plantorna och gurplantorna har precis börjat blomma, så snart kan jag nog tusan göra en sallad på egenodlade grönsaker!

Men man kan ju då tycka att det normalt sett ska gå lugnt till när man gallrar i lådor, i ett växthus, eller?

När jag klippt gräset och kört med trimmern var det alltså dags...

Det hela gick bra, till hälften...

 

Men sen beslutade sig den här jävlen att jävlas!

Den delade sig i mitten och när jag skulle trycka ihop den igen, så valde den helt enkelt att flyga upp igen och skära mig i handflatana...

den fick sig en flygtur över gräsmattan...

Jag ringde till Anders då det blödde nåt sjukt mycket.

"Duuu, ööhm, jag tror att du får ta och komma hem, jag måste nog till akuten och sy..."

Jag förklarade vad som hade hänt och han kom.

"Hur mår du? Du känner inte att du svimmar va?"

"Nej, nej, jag mår fint! Lite skakig bara men det är ingen fara!"

När vi satt oss i bilen och kommit ungefär en kilometer hänger jag ut genom bilrutan och spyr som en kalv...

 

Broderi blev det UTAN bedövning!

Man är väl en Christerson liksom?

 

Och min man är otrolig!

Läkaren talade om att det som tittade ut genom såret var fett...

"Ja, jag har alltid tyckt att du har haft lite tjocka fingrar..."

Vad det än är, om jag så är rosenrasande, mår dåligt eller har ont, så kan han alltid locka fram ett leende på läpparna.

Fast i detta fallet blev det ett asgarv...

 

 

Cindy skulle kommit på fika på eftermiddan men jag ringde och ställde in det innan Anders kom hem.

Man vet ju inte hur länge man får sitta på akuten och vänta liksom.

Så lite i fem knackar det på dörren och då står hon utanför med en bakelse till mig.

En krya-på-dig-bakelse!

 

En vän skrattar när någon halvskadar sig.

En riktig vän skrattar och kommer med bakelse.