Varning för starka bilder!
Igår slutade kvällen med ett besök på akuten i Kristianstad. Jag lyckades på något lustigt sätt att fastna med handen i ett dörrhandtag och slet upp ett mycket fult och djupt sår.
Handtaget åkte liksom in i ovansidan av handen.
Maken fick hålla mig i handen när det var dags för bedövningssprutan.
Sprutan gjorde mer ont än själva olyckan.
Bedövningen verkade inte över hela såret men eftersom jag var så in i nordens hungrig, fick det bli några stygn utan bedövning.
Hur ledsen eller arg jag än är så kan Anders alltid få mig att skratta!
Jag kunde ju så klart inte ge fan i såret utan lyfte upp fliken för att titta lite.
"Oh! Jag ser en muskel!" Säger jag till Anders.
"Nej, det kan du omöjligt göra för det har du inga!" Blir svaret på det påståendet.
Toalettpapper var det enda som jag hade till hands.
Så här ser det ut idag.
Bandaget kunde knappt inte ha varit större.
Det blöder fortfarande lite granna men det är inget jag kommer att dö av.
Stelkrampssprutan fick jag -12 så den slapp jag med nöd och näppe.
En sak har jag lärt mig av denna incidenten:
Tummen, den är ovärderlig!
Funkar inte tummen, så är handen i princip helt obrukbar!
